Att bli observerad när man håller i sin undervisning är inte vardagsmat för lärare, men nu har de lärare som är med i vårt projekt blivit observerade två gånger. I forskningsprojektet Ledarskap för lärande har vi först gjort en för-observation, sedan har lärarna haft en utbildning och efter det blivit observerade igen, så sammanlagt har vi tittat på deras undervisning vid två tillfällen.
Det var med en skräckblandad förtjusning vi blev välkomna in i klassrummen. Men vilka fantastiska lektioner vi har fått se och vilka engagerade lärare vi mött. Det är en ynnest att få göra detta. Efter observation nummer två har vi visat ett tomt observationsprotokoll och på olika sätt haft möjlighet att återkoppla till lärare. Några har vi hunnit sitta ner och prata med ordentligt där vi lyft fram styrkor och vad man kan utveckla vidare och i vissa fall har det blivit ett kort samtal direkt efter sista observationen. De vi pratat med hittills har verkligen uppskattat vårt arbete och sagt att det gett dem ett lyft i sin utveckling av undervisningen. Flera har uttryckt att detta borde vi göra oftare. Att någon annan som är i samma vardag som en själv kan komma in och titta på det man gör och samtala om det. Det gör att samtalen kan bli djupare och mer inriktat på en själv och inte vad man i allmänhet bör göra. Det blir en personlig utveckling och ett reflekterande kring vad just jag kan göra med just den här gruppen elever.
Så varför observerar vi inte varandra oftare och för samtal utifrån ett professionellt perspektiv? Det enklaste svaret är förstås tid. Vi har inte tid att göra detta, våra scheman är fyllda av lektioner, möten och planering. När vi väl skulle få tid, då är det en studiedag eller sent en eftermiddag då vi inte har lektioner. Det mer känsligare svaret är att vi inte prioriterar tiden så det hinns med, för vi är inte vana att bli observerade och analyserade. Det kan kännas svårt, obehagligt och samtalen kan riskera att bli personliga och man vill inte såra varandra. Men efter observationer och samtal vi haft inom vårt projekt märker vi att det kan vara väldigt inspirerande och utvecklande. Det gäller att våga gå utanför sin komfortzon, och kanske är det just det vi skulle behöva göra lite oftare.
/Anneli Mohlin och Camilla Heiskanen